Invasiva främmande arter diskuteras flitigt just nu, såväl i medier som inom trädgårdshandeln. Den information som sprids är ibland korrekt, ofta saknas viktiga delar och i vissa fall är informationen felaktig. Det här skapar förvirring och oro såväl för privatpersoner som i trädgårdsbranschen. Växtforum kommer därför i ett par artiklar att göra vad vi kan för att bringa klarhet i vad som faktiskt gäller.

Vi börjar med att fokusera på vresros, Rosa rugosa. Dels för att det är en art som figurerat i många sammanhang, dels för att det gällande den finns klara och entydiga svar. Rosa rugosa är nämligen en av ytterst få kandidater till vår nationella lista över invasiva främmande växtarter som Naturvårdsverket är klara med i sitt analysarbete.

Resultatet av analysen ser ut så här:

Den rena arten av Rosa rugosa är invasiv. Den sprider sig lätt med frö och genom vegetativa skott. Arten har enkla blommor med kronblad som är röda, rosa eller vita.

Arten kommer att tas upp på den nationella förteckningen över främmande växter som är invasiva i vårt land. Denna förteckning kommer att komplettera EU-listan som tar upp arter som utgör problem och ska bekämpas i hela unionen. Växter på EU-listan får inte odlas, säljas, bytas eller importeras. När den nationella förteckningen är klar kommer även arterna på den listan att omfattas av lagstiftning och restriktioner.

Sorter i Rosa (Rugosa-Gruppen) heter rugosa-rosor på svenska men kallas ofta vresrosor i dagligt tal. De är korsningar där Rosa rugosa har funnits med som en del i förädlingsarbetet. Sorterna har kraftigt nedsatt fertilitet, de är ofta mer eller mindre sterila. De bildar inga eller enstaka nypon och ytterst få eller inga grobara frön. De har måttlig tillväxt i sidled och håller sig på sin plats i trädgården. Blommorna är ofta fyllda med många kronblad i alla möjliga färger och nyanser. Vanliga sorter är till exempel ’F.J. Grootendorst’, ’Agnes’ och Årets Ros 2020, ’Louise Bugnet’. Dessa och andra sorter i den omfattande Rosa (Rugosa-Gruppen) är INTE invasiva.

Det finns också några spontant bildade hybrider mellan Rosa rugosa och andra, ofta inhemska arter. Ett exempel är Rosa (Rugosa-Gruppen) ’Örträsk’ som är en hybrid mellan Rosa rugosa och Rosa majalis, kanelros. Hybriderna har kraftigt nedsatt fertilitet, flertalet plantor är höggradigt sterila. Plantor kan sprida sig med rotskott, men då alltid lokalt. Dessa hybrider är INTE invasiva.

Svensk trädgårdsnäring stödjer Naturvårdsverket

Det råder ingen tvekan om att vi måste ta invasiva främmande arter av såväl växter som djur på allvar. Från plantskolebranschens sida är vi mycket engagerade i frågan och stödjer Naturvårdsverket på alla sätt vi kan i deras analyser av potentiellt invasiva växtarter.

Artdatabanken har på uppdrag av Naturvårdsverket valt ut och riskklassificerat drygt tusen potentiellt invasiva arter av växter och djur i Sverige. Denna information är ett av flera underlag som Naturvårdsverket använder sig av i arbetet med att ta fram den nationella listan över växter som är främmande och invasiva i Sverige. Artdatabanken gör dock i sitt arbete ingen skillnad mellan rena arter och sorter. Utgångspunkten från Artdatabankens sida har, åtminstone inledningsvis, varit att allt som taxonomisk faller under respektive art ingår. Därför är trädgårdsbranschens kompetens om sorter av och hybrider med de olika arterna avgörande för att beslut om invasiva främmande växter ska fattas på saklig grund.

När det gäller Rosa rugosa har bland annat rosexperten Lars-Åke Gustavsson, som är knuten till Programmet för odlad mångfald, på ett mycket förtjänstfullt och pedagogiskt sätt bidragit med sina kunskaper. De ligger i hög grad till grund för såväl Naturvårdsverkets ställningstagande som för fakta om rugosa-rosor i den här artikeln.

I förra veckan förtydligade Naturvårdsverket också sin information om vresros på den här sidan enligt ovan.

Som slutord vill vi uppmana till att ALDRIG dumpa trädgårdsavfall, oavsett arter, i naturen och att ALDRIG transportera det löst på öppen kärra. Slutna kärl eller säckar ska det vara.

Text: Berit Haggren