Att leva med svampsjukdomen Cylindrocladium buxicola betyder att det vid nyplantering, i de allra flesta fall, är bäst att välja någon annan växt än buxbom. Växtforum håller på att ta fram en lista med bra alternativ till buxbom, beroende på användning, växtplats med mera. Den listan kommer du inom kort att hitta här.

Buxbomsjukan är etablerad i vårt land och i dagsläget finns det inget känt sätt att förgöra den på. Att en buxbomplanta är frisk vid planteringen är heller ingen garanti för att den ska så förbli. Plantor i dålig kondition är särskilt mottagliga men C. buxicola angriper även friska, oskadade och välmående plantor. I det avseendet skiljer sig denna svamp från andra som går på buxbom. De infekterar enbart försvagade plantor eller via sårytor.

Syns inte alltid

En komplikation i sammanhanget är att plantor kan smittas när som helst och var som helst genom distributionskedjan. Även plantor som ser friska ut i butiken kan alltså bära på smitta. Det finns också kemiska bekämpningsmedel som håller tillbaka symptomen men inte dödar svampen. Den som vill köpa buxbom bör därför hålla sina plantor i karantän tre till fyra veckor innan plantering. Har inga symptom visat sig under denna tid är plantorna förmodligen inte angripna av buxbomsjuka.

Alla buxbomsplantor som visar tecken på att må dåligt har dock inte drabbats av just C. buxicola. Det finns många andra faktorer som kan ligga bakom exempelvis missfärgade blad. En ganska vanlig anledning är alltför fuktig och kompakt jord, en annan är näringsbrist. Buxbom trivs bäst på ljus plats i näringsrik och väldränerad jord. Skott som blir gulvita och dör på våren beror vanligen på att de bildats sent under föregående säsong och därför inte hunnit invintra ordentligt innan kylan kom.

Svår att diagnostisera

Jordbruksverket har tagit fram ett informationsblad där de beskriver hur symptomen på angrepp av C. buxicola och ett par andra skadegörare på buxbom ser ut. Du hittar det här. Men kom ihåg att det ofta är omöjligt att säkert kunna identifiera svampen enbart genom okulär besiktning. Det krävs analys av kvalificerat laboratorium.

Plantor som är angripna av C. buxicola bör grävas upp och brännas. Detta för att det inte finns något botemedel mot svampen, för att den sprider sig våldsamt och för att angrepp får så ödesdigra konsekvenser. Bäst är att bränna plantorna på plats. Annars är rekommendationen att stoppa plantorna i täta plastpåsar för vidare transport till bränning. Även nedfallna växtrester och det översta jordlagret bör tas bort. Plantera sedan inte någon ny buxbom på platsen.

Så förebygger du buxbomsjuka

• Plantera garanterat friska plantor.
• Ge plantorna goda förutsättningar: Välj en ljus och luftig växtplats där jorden är väldränerad. Den får dessutom gärna vara kalkrik med högt pH-värde. Buxbom är näringskrävande, så gödsla regelbundet.
• Sträva efter att ha luftiga bestånd.
• Undvik bevattning.
• Sköt klippningen under vintern, när temperaturen ligger på 5–10° C. Vid låg temperatur är infektionsrisken mindre. Gör rent verktygen ofta under arbetets gång. Ett bra sätt är att spraya dem med T-röd.
• Där det finns mycket buxbom är det ett stort jobb att på hösten samla upp och bränna växtrester som fallit till marken och som kan bära på smitta. Betydligt smidigare är att sprutvattna ut 10–15 kg urea per hektar på marken under buskarna. Detta dödar eventuella sporer och snabbar på nedbrytningen av bladen. Se dock till att gödselvattnet inte kommer på plantorna – det ger brännskador på bladen.

Vad heter svampen egentligen?

Som regel kallas den här svampen för buxbomsjuka, ett namn som även används för en annan skadegörare på buxbom, nämligen svampen Volutella buxi. Denna angriper dessutom ofta de plantor som redan angripits av C. buxicola och symptomen som de båda skadegörarna ger kan vara svåra att skilja från varandra.

Ibland kallas C. buxicola för buxbomsot. Det är ett olämpligt namn eftersom sotsvamparna tillhör en helt annan grupp av svampar än det rör sig om här. Ett tredje namn är bladfall och grendöd, men det används inte så ofta i dagligt tal. Det engelska namnet är box blight.

Sprids lätt och på många sätt

När buxbomsjukan år 2010 konstaterades i Sverige för första gången, på importerade plantor, hade den funnits på kontinenten i drygt tio år och ytterligare några år i England. Nu har den spridit sig över de delar av vårt land där buxbom används, i några kända fall med plantor som importerats från Holland.

Svampen sprids med konidier som är klibbiga och lätt förflyttas med djur, människor, arbetsredskap, jord, infekterade plantor med mera. Korta sträckor kan svampen även spridas med regn som blåser eller bevattningsvatten. Vatten eller hög luftfuktighet är en förutsättning för infektion. Då tränger sporerna in genom kutikula på bladens ovansidor. Spridningen kan gå väldigt snabbt. Så snart gynnsamma förhållanden uppstår börjar svampen producera sporer.

Klarar frost

Den optimala temperaturen för svampen är 17–25 grader C men den växer vid temperaturer mellan 5 och 30 grader. Det betyder att den är aktiv långt in på hösten. En varm och fuktig sensommar och höst är perfekt och ofta den allra mest aktiva tillväxtperioden.

Cylindrocladium buxicola överlever och klarar vinterns kyla som mycel på växtrester och vilsporer i jorden. Vilsporerna kan överleva i åtminstone fem år. Den övre temperaturgränsen för vad svampen klarar går vid +33 grader C.

Explosionsartad spridning 2011

År 2011 blev året när buxbomsjukan, på goda grunder, orsakade febril aktivitet i många läger. Inte minst på kyrkogårdarna i sydligaste Sverige där buxbomshäckar förekommit sedan 1800-talet och är en viktig del av det gröna kulturarvet. Att spridningen blev så explosionsartad under 2011 berodde på den varma och fuktiga väderleken, vilket är optimala förhållanden för svampen.

Under 2012 var vädret annorlunda och det var därför förhållandevis lugnt runt buxbomsjukan. Men det betyder inte att läget egentligen är förändrat. Får vi ett år som vädermässigt liknar år 2011 är risken stor att angreppen och spridningen återigen blossar upp. Smittan finns här.

Alla sorter angrips

Sortförsök i England och Tyskland tyder på att det finns en skillnad i mottaglighet mellan sorter men det finns inga sorter som är helt resistenta, vad vi vet i nuläget. Generellt tycks kraftigväxande och storbladiga sorter angripas i mindre utsträckning än svagväxande, kompakta sorter.

I försöken har Buxus microphylla ’Faulkner’ klarat sig bäst, alltså varit mest motståndskraftig. Buxus sempervirens ’Suffruticosa’ var mest mottaglig. ’Suffruticosa’ har ett kompakt växtsätt och det har visat sig att täta bestånd, där risken för stående fukt och skugga är större, är mest utsatta. Uppstammad buxbom angrips nästan aldrig.

Text och foto: Berit Haggren